Minimoog designades som en respons på användningen av syntar i rock och pop. Stora modulära syntar var dyra, besvärliga och ömtåliga, och inte idealiska för live-framträdanden; Minimoog har utformats för att inneha de viktigaste delarna i en modulär synt men i ett kompakt paket, utan behov av patchkablar. Minimoogen kom att överträffa det ursprungliga syftet, och blev ett distinkt och populärt instrument. Det är fortfarande stor efterfrågan på Mnimoogen i dag, över fyra decennier efter att den introducerades, för dess intuitiva design, kraftfulla bas och bra leadljud.
Minimoogen är monofonisk (endast en ton kan spelas i taget) och dess tre-oscillatorkonstruktion gav den sin berömda feta ljud. Fyra prototyper gjordes under åren innan en slutlig utformning beslutades att släppas som en kommersiell produkt. Minimoog Model D fick några av kretsarna (såsom filterdelen) från tidigare modulära instrument, men andra kretsar (såsom oscillatorer och konturgeneratorer) skapades speciellt för Minimoogen. För att skapa ett ljud på Minimoogen, skulle musikern först välja en ljudform som genererades från VCOerna och/eller vilken typ av brus (vitt eller rosa) som skulle användas. VCO erbjuder ett urval av flera vågformer:
| Manufacturer | Model | Power |
|---|---|---|
| Doepfer | A100 | +12,-12,+5 |
| Moog | 900 | +12,-6 |
| Roland | 100M | +15,-15,+22 |